konsertnovember
något som jag har velat blogga om länge men inte haft möjlighet eller ork till är hur otroligt viktigt det är att ta hand om sig själv när något jobbigt har hänt. för mig hände det när jag och mitt ex gjorde slut. jag åt ingenting första veckan. gick ner i vikt. drack bara vatten och smoothies om jag orkade. försökte fortsätta med livet precis som det var då. även om allt var precis olika mot förut. pluggade för att slippa tänka på annat. steg motvilligt upp ur sängen med söndergråtna ögon, grät, grät, grät utan slut ibland. försökte omge mig med människor som gjorde mig glad. men grät ändå. sörjde en förlust. nej, inte en, flera förluster. förödmjukelse. värdighet. fri vilja. allt som var jag, allt det jag trodde var jag, försvunnet. identiteten jag skapat i malmö. lyssnade på en spellista som min bror gjorde till mig. bearbetade. saknade. drack ännu mer vatten. grät lite mer. rökte. rökte som aldrig förr bara i protest. i protest mot det förtryck jag varit för blind för att inse mig själv ha funnit mig i. rev sönder bilder. brände upp lappar. raderade, avföljde, blockerade, begränsade.
jag hade ett par månader tidigare köpt biljetter till ólafur arnalds som skulle spela i köpenhamn den tjugofjärde november. jag och mitt ex skulle gå. och allt föll samman. men jag bestämde mig för att göra en grej av det. och så myntades begreppet konsertnovember. den nionde fick jag och joséphine fribiljetter till sofia jannok av peter när hon spelade på palladium i malmö. senare under månaden skulle movits spela på moriskan i malmö så jag köpte en biljett till det också. den tjugofjärde åkte jag och min gode vän dimitris över sundet med tåget och var på en underbar konsert med ólafur arnalds. och så satt jag en tisdagkväll den tjugosjätte, velade och grät. och till slut bestämde jag mig. och köpte en biljett till sigur rós som skulle spela på baltiska hallen i malmö dagen efter. fyra konserter på en månad när jag mådde som värst. och jag lever fortfarande på den euforin. jag lever fortfarande på att jag unnade mig det. jag kan fortfarande tänka tillbaka på den månaden och tänka att shit, det var en jävligt jobbig tid men så minns jag konsertnovember och alla upplevelser och alla skratt och då tänker jag att nog fanns det en hel del riktigt vackra stunder där också. och då minns jag hellre dem. låter dem ta plats. minns det som fick mig att gå hel ur det.
