When they smashed my heart into smithereens.

Såklart var det megajobbigt att lämna Jacob imorse, så jag köpte två påsar Dumle att trösta mig med så fort jag kom tillbaka till Malmö. Snart är den ena slut. Jag tänker mig kanske att det blir beach 2020 av mig, eller något åt det hållet. För simning lär definitivt inte göra någon skillnad för mitt daller till kropp. Inte bara simning i alla fall.

I går spelade Jacobs små grabbar fotbollsmatch, så jag följde med Jacob och kollade. Efter deras vinst med 7-0 kollade jag loppisen som fanns där och hittade en skrivmaskin. Förväntade mig att få ett pris jag aldrig skulle kunna betala med bara en hundring, men fick den för en femtilapp och slog till på momangen. Tanken är att skrivmaskinen ska vara min dagbok och så fortsätter jag skriva peppande saker på bloggen och, ja, resten på skrivmaskinen. Dock lämnade jag kvar den hos Jacob när jag stack så jag kan inte börja riktigt än. Tyvärr. Den är så himla tung. Någon gång, snart, när jag orkar ska jag ta hem den på riktigt.

En väldigt bra remix på en väldigt bra låt är den här:

Tycker jag att ni kan ta och lyssna på. Inte bara för att det är Coldplay utan också för att det är förbaskat bra. Samma sak enligt mig men kanske inte enligt alla, men lyssna i alla fall. Jag blir så himla partysugen! Så inom en snar framtid ska jag köpa ett par högtalare med bas till så jag slipper spränga datorhögtalarna. För det vore ju onödigt. Och med högtalare kan jag dessutom ha min egen lilla klubb här hemma. För den här låten lär knappast spelas på kb. Fastän jag gärna vill att den ska göra det.

Nu ska jag sova, ladda upp inför Valborg och hoppas att blåsten lägger sig innan brasan tänds. Godnatt!

Kill them all.

Jag sitter nu så här på kvällskvisten och läser mina gamla blogginlägg. Som vanligt. Kom upp ett inlägg från den sjuttonde april tvåtusentio där jag stolt visade upp mina långa naglar. Som inte var superlånga, i och för sig, men ändå långa så att de kan kallas långa på mig. Mina naglar är ALDRIG långa. Inte så långa som Linnéas i alla fall.
I alla fall så fick det där inlägget mig att bestämma mig. Det ska bannemig bli förändring här omkring! Inget mer nagelbitande, och blir det det så är det bort med nagellacket och på med nytt som gäller. Köper ju nya nagellack allt som oftast (särskilt när de kostar 10 kr styck på Coop) så det är ju bara att köra. Jag ska sluta vara ledsen, sluta tycka synd om mig själv, sluta skylla ifrån mig och istället börja se världen som jag såg den för två år sedan. Som en möjlighet! Jag åkte tåg ner till Skåne för att sjunga på ett antagningsprov (kom visserligen inte in men det hör inte hit), jag var på massa äventyr då! Jag längtade efter saker, och det hände saker. Det var så mycket som skulle hända just då. Jag var oerfaren. Och poff, så sitter jag här, två år senare, i min alldeles egna lägenhet 140 mil från min födelseort, från föräldrar, från slaskiga vårar och mopedturer till Konsum för att handla 2,25-cider. Poff, så sitter jag här utan några roliga planer, utan sommarjobb och utan sällskap. Det är slut med det nu. Nu ska jag börja planera grejer. Jag och Jacob ska åka till Amsterdam, jag ska börja fotografera igen, och mina naglar ska bli långa en gång för alla. Så det så. Nu måste det ske bara för att jag har skrivit det. Och om jag faller, plocka upp mig och påminn mig om att jag lovade. För det gör jag ju faktiskt, just nu. Jag lovar.
Långa? I think not.