Mina rosor är rosa och de här blommorna är blå

Nu känner jag att det varit tyst och deppigt på tok för länge här så nu tänkte jag skriva ett inlägg. Det är nämligen min födelsedag!
Jag tänkte att den här födelsedagen skulle inte bli mycket att hänga i julgranen eftersom jag skulle ha fullt upp med skola och jobb hela dagen och därför inte skulle hinna fira. Men vet ni vad? Det gjorde faktiskt absolut ingenting.
Jag träffade först basgruppen i morse för ett mycket givande basgruppsmöte och sen blev jag bjuden på lunch av Niklas. Efter det var det ett hyfsat givande seminarium (mycket tack vare min basgrupp) men det var jag tvungen att smita från eftersom jag skulle jobba. Så jag hämtade barnen jag passar på fritids och för att fira födelsedagen köpte vi glass och åt den i solskenet. Så fint! Och jag fick blommor av dem också, hur gulliga som helst. Och till råga på allt var det såååå varmt och soligt ute så vi gick utan jackor och nu känns ansiktet så där varmt och gosigt som om jag vore solbränd.
Ni hör ju. Vuxenlivet med allt vad det innebär (inklusive att inte hinna fira födelsedag) är inte så pjåkigt som en kan tro. Och när en fyller år på våren är det svårt att inte trivas.
 
 

Tankar om långfredagen och förlåtelse

Ja, jag vet inte.
 
I dag är det långfredagen. Sorgens dag i kyrkoåret. Jesu korsfästelse och död.
 
Kort innan sin död ska Jesus ha sagt "Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör".
Det händer ganska ofta för mig att jag inte vet vad jag gör, det kan jag inte sticka under stolen med. Jag är en person som gör väldigt många misstag, som klantar mig och snubblar på orden. Jag vet det. Jag jobbar på det. Och jag ber om förlåtelse när det kommer upp för mig att jag har gjort fel. För ibland vet jag inte vad jag gör.
Tyvärr känns det ibland otillräckligt. Ibland känner jag mig otillräcklig. Att göra sig själv och andra medvetna om sin imperfektion verkar inte vara nog. Att våga visa sig svag räcker inte. Och det gör mig ganska ledsen. Vad krävs av mig för att jag ska kunna bli förlåten?