Just keep swimming.

Strax är jag på väg till Parkmöllans Friskis & Svettis för att börja simma med Frida. Tänker att det kan vara ett bra sätt att komma hemifrån då och då och dessutom hålla hälsan igång (? More like skaffa en hälsa). Efter det blir det förhoppningsvis lunch med Jacob och sen grammatikplugg hela eftermiddagen. Tenta imorgon. Jag hoppas det går vägen.

Jag är rädd att man glömmer, glömmer allt.

Okej. Jag tänker att jag kanske skulle säga något. Om allt.
Universitetet är skitjobbigt. Det är SÅ MYCKET på en gång och jag har panik. Jag pluggar varje dag och gör jag det inte så ligger det ständigt och trycker, och en äcklig röst säger åt mig att sätta mig och plugga mer än jag någonsin skulle vara kapabel till. Det är svårt. Det är mycket. Och är det svårt och mycket så sätter det sig sällan hos mig. Det gör att jag får panik och det slutar med att jag inte får något gjort alls.
Varje gång jag måste säga hejdå till Jacob blir jag skitledsen. Alltid. Varenda gång. Verkar jag inte ledsen på utsidan så skriker jag och gråter inombords. Jag vill inte. Jag behöver honom så mycket. Vi har våra duster, ganska ofta nu på sistone, men vi älskar varandra och vi försöker lösa allt med hjälp av varandra. Jag är så desperat efter sällskap hela tiden, vill inte tillbaka till verkligheten. Jag och Jacob har varit tillsammans i nästan ett helt år och jag är fortfarande lika isolerad med honom som jag blev när jag träffade honom. Jag försummade mina vänner då och jag försummar mina vänner fortfarande. Jag vet det. Men jag gör inget åt det. Jag orkar inte för jag är för svag. Och jag vill be om ursäkt för det.
Den största styrkan är att våga visa sig svag, säger man. Men jag känner mig inte stark någonstans. Jag kan vakna en morgon och känna att det inte finns en endaste bra anledning att vakna. Har jag en bra dag vet jag med säkerhet att nästa dag kommer att vara i botten, ordentligt. Jag gråter varje dag. Ena dagen för att jag inte vill plugga, andra dagen för att jag inte vill diska. Alltid är det något, och jag har svårt att tänka mig att jag har producerat så här mycket tårar under hela min livstid som nu.
Jag kan inte göra mer. Jag har bokat tid hos kuratorn på Ungdomsmottagningen och lämnat in en självremiss till Studenthälsan. Jag vet inte vad jag kan göra mer. Det är ingen som mår bra. Jag mår inte bra. De som kretsar runt mig är oroliga. Jag är orolig. Jag är orolig för att det är något mer än att livet ibland är jobbigt. Att det är något permanent, något kroniskt. Att det är något allvarligt, allvarligt som livshotande. Som att om jag inte blir bättre snart så kommer jag tyna bort och dö.
Så. Nu vet ni hur det är med mig. That's a blogginlägg for ya.

We are stardust.

I fredags träffade jag och Jacob Maria Montazami! Det var så himla ball! Vi missade henne i Lund först, men hon skulle till Malmö också så det var perfekt att jag slutade tre och Jacob tidigare än fyra. Snabbt hoppade vi på bussen och jag kunde inte sluta le. Var nog himla jobbig, för hela den dagen var så himla himla bra så jag bara snackade hela tiden. Jag önskar varje dag vore som den.
När vi kom till Malmö hoppade vi på första bästa buss som tog oss till Gustav Adolfs Torg och så gick vi till Åhléns, där Maria Montazami skulle lansera sitt nya läppstift. Och aaaah, hon var så himla snäll och trevlig! Jag sa ju såklart ingenting alls till henne typ, haha, blir alltid helt starstruck. Jacob fick prata, och han berättade att vi först missade henne i Lund och att vi därför åkte hit. Och hon reagerade som om det vore en smärre katastrof. Underbart! Vi fick ta en bild med henne också. Sen levde vi på den händelsen hela kvällen. Så fint.
Där sitter hon. Signerad och allt.