Påminn mig.

Påminn mig om att jag ska blogga idag. Har inte alls mycket tid egentligen men tänker att jag ska skriva lite till på artikeln som ska in nästa fredag och opponeras på nästa vecka och sen ska jag berätta om de senaste dagarna. Håll ut!

Ni vet en sådan dag när allt är fel?

En sådan dag har jag idag. Började med att vakna halv sju av att det blåste sablar utanför mitt fönster som stod på glänt. Sen försov jag mig till plugg med Johanna och kom en och en halv timme för sent. Och till råga på allt kände jag mig fullständigt ofokuserad under pluggandet och fick nästan ingenting gjort. GAH. Trösthandlade för tredje gången den här veckan (och det är bara tisdag) så nu har jag äntligen min stödpåse chips hemma plus choklad. Känner mig ändå duktig som faktiskt lagade mat idag. Storkok dessutom. Chili sin carne. Så det är väl det som är positivt. Och att det väntade två paket i brevlådan när jag kom hem. ♥
 
 

En reaktion på EU-valet.

Har inget direkt att säga. Igår var jag på valvaka hos Caroline och Jimmie och cyklade därifrån med blandade känslor. Glädje över att F! fick ett mandat i EU-parlamentet. Sorg över att SD fick två. Ännu mer sorg över resten av Europa och faktumet att högerextrema partier från Europas alla hörn tar sig in i parlamentet med retorik som föreslår att vi ska smitta Afrika med ebolavirus för att "lösa invandringsproblemen".
 
En liten del av mig blir nästan aggressivt rädd, ni vet så där rädd så om någon skulle säga att hen har röstat på ett främlingsfientligt parti eller inte röstat överhuvudtaget så skulle jag kunna klappa till den personen av ilska, frustration och rädsla. Jag vågar knappt gå ut av den anledningen. Bitter går jag omkring och förväntar mig ett tredje världskrig inom en mycket snar framtid. Jag vet, jag borde inte vara sådan, men visst är det läskigt likt? Har Europa inte lärt sig någonting av historien? 1932 ligger inte så långt bak i tiden. Vi minns Auschwitz, Michaloliakos, för att våra mor- och farföräldrars föräldrar satt där. Vi minns därför att miljontals oskyldiga människor, för ja, det var de allihopa precis som vi, dödades på de mest brutala sätt att det inte går att föreställa sig. Inte på grund av något de gjort, utan på grund av vad de var. Inte enligt normen.
Vad kommer härnäst?
 
Jaha, nu gråter jag också. Just snyggt.
Varför kan vi inte bara kramas istället?