HEJ!

Hej och hallå, tre år senare och jag lever fortfarande!
Well, det känns väl tämligen onödigt att uppdatera om vad som hänt de senaste 2-3 åren som jag inte har bloggat. De som faktiskt är intresserade av detta har antingen 1) frågat om det eller 2) stalkat reda på det eller 3) blivit påtvingade informationen från just det, mig.
 
Meeeen det kanske ändå vore kul med en liten recap. Jaaaa why not. Det är ändå främst för min egen skull jag skriver, av ovan nämnda anledningar. Det var typ senast i gymnasiet någon faktiskt hellre läste bloggen istället för att fråga mig eller låta mig berätta om något. Eller, jag kanske ljög nu. Jag kom till skolan och skulle berätta något kul (vad minns jag inte), men hann inte förrän Emilia kläckte ur sig "jag vet, jag har läst det på din blogg". Haha. Så jag kanske ljög när jag sa att någon "hellre läser bloggen". Jag råkade bara skriva om det, och någon råkade läsa innan jag hann berätta. Meeeeen nog om det.
 
September 2015. Det känns nästan som att hela 2015 bara smälte in i mängden bland år. Jag var i september 2015 mitt inne i utbildningen, nytatuerad. Gick på massor av dejter och började hänga med Maj! En av mina absoluta favoritpersoner idag. I slutet av 2015 bestämde jag, som ungefär vartannat år, att 2016 skulle bli "mitt år" och jag lovade mig själv att göra fler roliga saker. En av de sista sakerna som hände 2015 var att jag åkte till London och såg Coldplay i en kyrka fylld med ca 200 personer, alltså typ en promille av vad jag brukar ha bakom mig på Coldplaykonserter. OCH! Jag träffade Chris Martin utanför!!! Jag önskar nästan att den konserten hade infallit 2016 bara för att kunna säga att nästan hela 2015 var ruttet rakt igenom. Som bekant så värderar jag år efter hur många gånger jag såg Coldplay eller Linnea Henriksson, hur många fester jag hade kul på och hur kär jag var. 2015 var ett sånt där mellanår. Varken bra eller dåligt. Med undantag för Coldplay i St John-at-Hackney så kan jag inte minnas någon särskild fest från 2015, och sen var jag nybliven singel och hade allmänt svårt att lita på män över huvudtaget. Men jag fortsatte dejta och jag hade nog ganska trevligt ändå. Men inget magiskt år direkt. Förutom den lilla intima exklusiva Coldplaykonserten.
 
2016 då. Året jag lovat mig själv att göra fler roliga saker. Vi börjar i april när jag tillsammans med ESN Malmö åkte till Tallinn på kryssning. Senare i maj åkte jag med samma studentorganisation på Skåneresa, och sprang (? oklart) Color Run. Jag såg Coldplay live tre gånger under sommaren – en gång på Wembley i London, en gång i Stockholm på Friends Arena och den tredje och sista i Köpenhamn två dagar efter Stockholmskonserten. Två, tre veckor senare såg jag Beyoncé i Köpenhamn med Maj och Hasije, två av mina närmsta vänner som jag träffade i slutet av 2015 respektive början av 2016. Sen fick jag njurbäckeninflammation och bara det var ju ett äventyr i sig, haha. Jag blev antagen till en gospelkör lagom till att hösten började. Senare åkte jag till St Petersburg och väl hemma därifrån blev jag kär. Så kär som jag aldrig trodde att jag skulle bli igen. Och han var och är precis så bra för mig som jag är för honom. David och jag har varit varandras i ganska precis ett och ett halvt år och det känns så fint. Han satte pricken över mitt 2016.
 
Och 2017 med för den delen. Jag hade ett extremt stressigt 2017 med utbildningsavslut, styrelsearbete, examen och flytt till ny lägenhet. Jag började dessutom mitt nya liv som arbetstagare istället för student och det var så mycket tuffare än jag hade väntat mig. Men jag blev faster i mars, åkte till Chicago med gospelkören i maj och såg Coldplay i juni så 2017 var ett fantastiskt år trots all gråtfest och allt tvivel.
 
Och snart är vi halvvägs genom 2018, och ska jag vara helt ärlig så hinner jag inte med mycket mer än att jobba, känns det som i alla fall. Jag lever för att göra något kul på fredagkvällar för att ha både lördag och söndag fri att göra vad jag känner för. I sommar ska jag ha min första betalda sommarsemester och jag längtar massor.
 
Och här är vi nu. En eftermiddag senare är jag färdig med resumén och bloggen tillsammans med dess obefintliga läsare har nu en essens av mitt liv de senaste 2-3 åren. Även om min känsla i början av inlägget var precis så som väntat = onödigt, tidskrävande och lönlöst, så har jag hållit mig sysselsatt under större delen av min eftermiddag i väntan på Eurovision. Score!
 
Det återstår att se om detta är någon sorts nystart eller om det kommer dröja två, tre år till innan jag skriver igen. På återseende, eller inte. Hejsvejs!

Tre månader senare...

En sommar har kommit och gått sen sist jag uppdaterade ordentligt här. Och visst har det hänt en del, men egentligen inte allt för mycket. Jag är inne i dejtingsvängen igen och det känns skoj. Jag tycker det är så roligt att träffa nya människor, sen om det inte är mitt livs kärlek gör inte så mycket (så länge jag inte blir kär i hen). Min gamla klasskompis Åsa från första terminen på utbildningen har flyttat in på Rönnen så jag har börjat hänga massor med henne, och har dessutom blivit lite mindre sugen på att flytta från Rönnen. Jag vill dock fortfarande ha något större så att min oförmåga att städa inte är alltför påtaglig och kanske jag dessutom kan skaffa en liten katt på köpet. Det vore trevligt.
 
Jag har tatuerat mig, på riktigt! Det har hänt. Det gjorde faktiskt inte alls så ont som jag var rädd för, lite precis ute i kanterna bara. Annars kändes det faktiskt ganska mysigt haha. Nu ska jag smörja och tvätta för fulla muggar och om en månad har jag en färdigläkt tatuering! Peppen!