Now is not the time to cave.

Ni vill inte veta vad jag gör om dagarna. Jag lovar. 50 meningar av 100 sönderanalyserade till små, små bitar och mitt huvud sprängs. Värst: att när jag skriver min egen uppsats ska jag använda 500 meningar. Ouch.
Jag är klar med mina meningar för den här veckan i alla fall. Resten tar vi på måndag och tisdag. Nu förtjänar jag helg. Godnatt!

Life and I fairly fully agree.

Åh, vad bra det känns när allt är på väg till sin vanliga plats igen. Skolan har äntligen börjat på allvar sen uppropet för två veckor sen, vilket betyder att jag faktiskt ofta måste gå upp ur sängen på morgnarna. Jag blir mer och mer stabil för varje dag, har inte gråtit på en vecka nu och det känns så himla himla himla skönt. Kören har äntligen börjat. Jag träffar en fantastisk psykolog. Har också fått frikort på vårdcentralen vilket betyder att jag fram till mars slipper betala för framtida läkar- och psykologbesök. Jag lär mig successivt att trivas i min egen ensamhet. Känner mig mindre och mindre patetisk ju mer jag tränar på det. Jag tänker att, vad gör det om hundra år att jag kollar på Harry Potter i mitt eget sällskap nästan varje kväll. Jag har något eget som ingen annan nödvändigtvis behöver vara med på, och jag trivs med det. Snart är jag där. Snart.