Fyra år sen
Helt crazy att det är fyra år sedan jag och ett gäng andra fantastiska var med i Christmas Lights-videon. Så mycket grejer som hände att jag knappt minns allt.
Jag minns att jag åkte buss från Svalöv där jag gick Fridhem till antingen Landskrona eller Helsingborg och sen tåg upp till Göteborg. Då flög RyanAir bara från Göteborg City och inte från Malmö.
Jag landade på Stansted på kvällen och mitt i natten smög jag in i rummet på Palmer's Lodge och kramade om Anna som kommit tidigare under dagen. Och vi viskade lite i mörkret och så somnade vi alldeles bubblande av förväntan.
Dagen efter var vi instruerade att befinna oss vid Butlers Wharf Pier klockan 17 för ombordsstigning på Erasmus Party Boat. Vi hade med andra ord hela dagen på oss att göra annat. Vad vi gjorde minns jag inte men vi möttes i alla fall ett gäng coldplayers på puben The Anchor's Tap i närheten och så gick vi tillsammans till båten. Väl utanför fick vi veta att det var strängt förbjudet att ta bilder och ha kontakt med omvärlden under första delen av resan så vi fick, om än något motvilligt, lämna in mobiler och kameror vid ombordstigning. (Dessa fick vi dock tillbaka senare under kvällen.) När samtliga kommit ombord kastade vi loss och vi fick veta vad det var vi var där för. Vi skulle vara de hundra första som fick höra Christmas Lights, Coldplays jullåt, som inte skulle släppas förrän en vecka senare. (Vad jag vet hade ingen hört talas om att det ens fanns en julsingel förrän då.) Och inte nog med det. Vi skulle spela in och få vara med i musikvideon. Och sjunga med.
Efter ett par övningar av snutten vi skulle sjunga fick vi ta med oss varsin heliumfylld ballong upp på däck. Den skulle vi släppa samtidigt som vi sjöng. Vi var dock alldeles för ivriga flera gånger och släppte dem för tidigt. Jag vet inte hur många ballonger som släpptes den kvällen, haha, men jag vill minnas att den mest frekventa repliken från regissörerna var "DO NOT RELEASE THE BALLOONS. I repeat, DO NOT RELEASE THE BALLOONS." Så, min gissning är att ballongerna tydligen kunde ta slut. Jag, Anna, Natascha och Carrie stod längst fram precis vid en mikrofon som vi valde att kalla Andy. Fråga inte varför, men Andy hette den i alla fall och det var fint. Det kom någon i crewet som skulle hämta den och han hade hört oss och då sa han något i stil med "Let me just get Andy here...", hihi.
Det var svinkallt där uppe, minns jag. Men ingen av oss brydde sig. För när vi spelat in den sista tagningen fick vi höra Chris Martin i walkie-talkie och han, Jonny, Will och Guy var otroligt tacksamma att vi ville vara med och spela in videon med dem. Och från South Bank såg vi sedan Coldplay vinka tacksamt åt oss.
När inspelningen var över fick vi tillbaka kameror och telefoner och festen kunde börja på allvar. Det innebar Coldplaykaraoke och jag fick äran att börja med Yellow. (Detta bloggade Coldplays roadie om senare!) Anna sjöng också, hon sjöng Fix You. Resten av kvällen var bara härligt umgänge med folk från alla håll och kanter som vi antingen inte träffat på flera månader eller inte träffat alls. Och tillsammans försökte vi smälta det som vi just varit med om. Vi hade varit med i en musikvideo med Coldplay. Tillsammans.
