Ljósið.
Jag har glömt hur man skaffar vänner. Trodde inte att jag skulle behöva det som 20-åring. Men jag tror det är det som saknas för att jag ska fungera som jag brukade. Jag känner inte alls igen den här sidan av mig själv, som ständigt är beroende av sällskap. Jag brukade sitta hemma vid datorn konstant. Nu känner jag mig som världens ensammaste människa när jag gör det. Jag drar tillbaka dem jag har för att själv slippa inse faktum: att jag inte har mer än två nära vänner här nere. Varför måste det vara så. Himla. Svårt hela tiden? Kan det inte alltid bara vara enkelt? Lite i alla fall. Så man åtminstone känner sig motiverad till att gå upp på morgonen. Det skulle jag vilja. Jag borde vara glad jämt. Jag vill vara glad jämt. Jag vill bara vara ledsen när jag sörjer och kollar på sorglig film. Inte annars. Inte alls annars.